I år har jag gjort Högskoleprovet två gånger och det har gått sådär. På vårprovet fick jag 1,3 och på höstprovet blev det 1,4. Jag brukar överföra mina provsvar till det orangea pappret som man får på provdagen så att jag kan räkna ut mitt resultat dagen då normeringen släpps ut. Enligt mitt orangea papper ska jag få 1,45 och jag blev halvglad över detta för det ligger fortfarande vid gränsen till att komma in på Umeå. Dagen då det officiella resultatet kom ut fick jag, till min förvåning 1,4. Jag kontrollerade mina poäng och enligt det orangea pappret ska jag få två råpoäng till, en på ELF- och en på ORD-delen. Jag kontaktade genast Per-Erik Lyrén som är den vetenskapliga ledaren på Universitets- och högskolerådet. Efter ett par dagar fick jag ett kuvert i brevlådan som innehöll kopior av mitt svarsblankett. Jag hade tydligen gjort dubbelmarkeringar vilket ger ogiltiga svar. Ni kan förstå besvikelsen när jag fick reda på det. Jag blev helt förkrossad, det är som ett slag i ansiktet.

Den 8 december fick jag veta att jag är reserv efter urval 1. I Göteborg har jag reservnummer 39 och i Umeå är jag reserv nummer 11. Det ser inte så ljust ut i Göteborg, men Umeå däremot, här har jag i alla fall en liten chans. Det blev bättre reservnummer i Umeå än förväntat. Den goda nyheten är väl att Umeå brukar gå ner i reservnummer lite mer än dem andra lärosätena. Många tackar nej till Umeå i takt med att de vill komma in på de större städerna. Däremot finns det något som är oroväckande. På tandläkarprogrammet tillämpas överintag vilket missgynnar oss reserver. Jag väntar fortfarande på andra urvalet den 22 december innan jag kan skapa en tydligare plan.

Om jag kommer in på Umeå kommer jag studera där och fortsätta göra Högskoleprovet (jag vill utnyttja möjligheten). Ifall jag får tillräckligt på vårprovet 2017 kommer jag börja flytta tillbaka till Göteborg och plugga här istället. Annars ska jag stanna i Umeå och försöka byta studieort vilket det finns en möjlighet efter andra terminen. Chansen att lyckas byta studieort är dock liten, men det skadar inte att testa. Ifall jag inte alls kommer in i Umeå ska jag fortsätta göra Högskoleprovet tills jag blir antagen. Jag är fast besluten på att komma in.

Mitt mål är att komma in på tandläkarprogrammet i Sverige. Det gör inget om jag blir antagen i Umeå eller Malmö. Så länge jag kommer in blir jag överlycklig! Som ni redan märkt vill jag hellre komma in i Göteborg för att jag bor här. Min familj och vänner bor här och jag kan spara på hyran och matkostnader om jag stannar hos min familj i Göteborg. Däremot prioriterar jag att komma in först. Spänningen är olidlig! Uppdaterar så fort jag får reda på beskedet!

Det har varit ett tag sen jag uppdaterade bloggen om vad som händer, mycket som har hänt sedan dess. Under tiden har jag bland annat hunnit ta körkort, jobba och göra Högskoleprovet två gånger.

Under sommaren har jag jobbat som vårdbiträde på ett äldreboende beläget i västra Göteborg. I tidningen brukar det skrivas om hur tufft undersköterskorna har det och så vidare, men hur är det möjligt att begripa hur de har det enbart med journalisternas konturlösa ord?  Hur kan politikerna förstå dem? Hur kan de äldres anhöriga förstå dem? Sanningen är att vi blundar för verkligheten. Aldrig i mitt liv har jag gjort någonting så utmanande, så slitsamt både psykiskt och fysiskt som detta arbete. Att de fortfarande har den själsliga styrkan att fortsätta finnas på plats för att stötta, skapa trygghet och trivsel för våra äldre trots att de är kriminellt underbetalda. De förtjänar en medalj för hjältemod!

De övertalar personer som inte vill äta mat, de svarar på samma fråga 14 gånger i rad utan att verka upprörda, de individualiserar vården så att varje enskild individ trivs trots att mer jobb åt dem blir följden. Medan de hjälper en boende med dennes behov hör man en nedbruten röst ropa på hjälp. ”Hjälp mig, jag ramlar, jag ramlar, jag dör!” När man väl springer ut för att kolla läget möter man blicken av en utpumpad vårdpersonal som har tagit hand om en svårhanterlig och tung vårdtagare alldeles själv. Jag jobbade på den dementa avdelningen med en hel del vårdtagare som har palliativ behandling. Tråkigt nog har jag varit med om fem bortgånger under min arbetsperiod. Jag har blivit anklagad av de dementa vårdtagarna för stöld och övervåld. Jag har blivit slagen samt riven av många vårdtagare så att det efterlämnat rivmärken. En gång blev jag kramad om handen så hårt att den blev helt svullen efteråt. Att få stryk av dementa vårdtagare är nästan som en daglig rutin, man blir så van att man knappt tänker på det. Det är vanligt att man blir anklagad för saker man inte gjort och ibland kan det kännas kränkande. I början påverkades jag mycket av det de säger, men under tidens lopp vänjer man sig. Man ska ta hänsyn till att dementa har en förvrängd verklighetsuppfattning och lider av konfusion. Jag har lärt mig oerhört mycket som jag kan vara nyttigt i tandläkarrollen, framförallt tålamod och förståelse.

Trots allt det negativa har det positiva övervägt. Jag har lärt mig så himla mycket under min tid där och har fått chansen att konversera med riktigt gulliga och visa gråhårsmän och kvinnor. En dam delade med sig sin historia. Med tårfyllda ögon berättade hon om sin tid på ett koncentrationsläger som polsk jude. En lägervakt hjälpte henne fly därifrån och räddade följaktligen hennes liv. Hon fick senare reda på att han avrättades när de ertappade honom.                                                                                                                                         En gång var det en dam som gick fram till mig med hennes rullator. Hon smekte min kind och sa: ”Tack för att du är omtänksam. Jag ser att du jobbar så hårt så det är inte klokt. Du förtjänar ett värdigt liv pöjk!” Den här damen gjorde min dag!