Det har varit ett tag sen jag uppdaterade bloggen om vad som händer, mycket som har hänt sedan dess. Under tiden har jag bland annat hunnit ta körkort, jobba och göra Högskoleprovet två gånger.
Under sommaren har jag jobbat som vårdbiträde på ett äldreboende beläget i västra Göteborg. I tidningen brukar det skrivas om hur tufft undersköterskorna har det och så vidare, men hur är det möjligt att begripa hur de har det enbart med journalisternas konturlösa ord? Hur kan politikerna förstå dem? Hur kan de äldres anhöriga förstå dem? Sanningen är att vi blundar för verkligheten. Aldrig i mitt liv har jag gjort någonting så utmanande, så slitsamt både psykiskt och fysiskt som detta arbete. Att de fortfarande har den själsliga styrkan att fortsätta finnas på plats för att stötta, skapa trygghet och trivsel för våra äldre trots att de är kriminellt underbetalda. De förtjänar en medalj för hjältemod!
De övertalar personer som inte vill äta mat, de svarar på samma fråga 14 gånger i rad utan att verka upprörda, de individualiserar vården så att varje enskild individ trivs trots att mer jobb åt dem blir följden. Medan de hjälper en boende med dennes behov hör man en nedbruten röst ropa på hjälp. ”Hjälp mig, jag ramlar, jag ramlar, jag dör!” När man väl springer ut för att kolla läget möter man blicken av en utpumpad vårdpersonal som har tagit hand om en svårhanterlig och tung vårdtagare alldeles själv. Jag jobbade på den dementa avdelningen med en hel del vårdtagare som har palliativ behandling. Tråkigt nog har jag varit med om fem bortgånger under min arbetsperiod. Jag har blivit anklagad av de dementa vårdtagarna för stöld och övervåld. Jag har blivit slagen samt riven av många vårdtagare så att det efterlämnat rivmärken. En gång blev jag kramad om handen så hårt att den blev helt svullen efteråt. Att få stryk av dementa vårdtagare är nästan som en daglig rutin, man blir så van att man knappt tänker på det. Det är vanligt att man blir anklagad för saker man inte gjort och ibland kan det kännas kränkande. I början påverkades jag mycket av det de säger, men under tidens lopp vänjer man sig. Man ska ta hänsyn till att dementa har en förvrängd verklighetsuppfattning och lider av konfusion. Jag har lärt mig oerhört mycket som jag kan vara nyttigt i tandläkarrollen, framförallt tålamod och förståelse.
Trots allt det negativa har det positiva övervägt. Jag har lärt mig så himla mycket under min tid där och har fått chansen att konversera med riktigt gulliga och visa gråhårsmän och kvinnor. En dam delade med sig sin historia. Med tårfyllda ögon berättade hon om sin tid på ett koncentrationsläger som polsk jude. En lägervakt hjälpte henne fly därifrån och räddade följaktligen hennes liv. Hon fick senare reda på att han avrättades när de ertappade honom. En gång var det en dam som gick fram till mig med hennes rullator. Hon smekte min kind och sa: ”Tack för att du är omtänksam. Jag ser att du jobbar så hårt så det är inte klokt. Du förtjänar ett värdigt liv pöjk!” Den här damen gjorde min dag!
Kevins tandläkarblogg 