Idag hade vi en superrolig labb som gick ut på att man jämför lokalbedövningsmedlen Mepivakain och Lidokain. Samtliga kursdeltagare var försökspersoner, dvs. att man får injicera varandra! Det är är intrakutan injicering, alltså i överhuden. Vi fick injicera fem olika lösningar på underarmens volarsida och injektionsvätskan skulle samlas i överhuden så att fem kvaddlar erhålles. Sedan märks områdena genom att man ritar en cirkel som följer kvaddelns utbredning. Slutligen testas bedövningen med nålstick i 5-minuters intervaller. Antalet stick som inte känns inom varje kvaddel noteras och utgår ett mått på grad av bedövning.
Det som är skönt är att vi slipper skriva labbrapport den här gången. Vi ska fundera på en del frågor som är relevanta för labben. Om två veckor kommer amanuenserna att svara på dessa frågor.
Innan vi fick injicera tvättade vi våra armar och händer med tvål och handdesinfektion. Amanuenserna demonstrerade injiceringsprocessen och visade hur man skulle hålla kanylen och hur nålen skulle penetrera huden. Många av oss var ju såklart nervösa, de flesta har aldrig gjort det här tidigare. En del var t.om. nålrädda. Man vill inte göra fel för i värsta fall kan nålen hamna subkutant (under huden) och då kan lösningen resorberas av blodet och ge skadlig verkan. Min partner var märkbart nervös i början och frågade om hjälp och råd under den första injektionen. Jag var också nervös, mina händer blev iskalla! Min första injektion gick väl sådär. Nålen gick lite djupare än vad jag hade tänkt mig, men det var inte så allvarligt. Man märker hur man utvecklas under tiden. När man väl har fått hum om det gick det snabbare och det gjorde mindre ont för min partner när nålen penetrerade huden.
Ni som läser detta kanske undrar om det gör ont eller inte? Jag skulle ljuga om jag sa att det inte kändes nåt. Lite smärta kunde man känna när nålen gick in i vävnaden, men det är absolut inget att vara orolig över.
Kevins tandläkarblogg 