Under dom senaste två ”intensivveckorna” har vi fått öva på att ta röntgenbilder. Jag skriver det i parentes då det verkligen inte känns som intensivveckor. Vi har haft det väldigt lugnt faktiskt, trots att vi för det mesta börjar 8 och slutar 17. Den här veckan har vi börjat med materialvetenskapen igen. Den här terminen ska vi få preparera en tand för keramiska kronor bl.a.
Tillbaka till röntgenkursen då. Det är roligt att få testa på något nytt, det känns relevant för vårt framtida yrke. Vi har haft teori i hur man ska ta en bra röntgenbild, men lättare sagt än gjort. Det är mycket som man ska hålla reda på samtidigt. Man ska se till att få med tandens rötter och helst kronorna också på apikalbilderna. På bitewing-bilder ska man se marginal benkant på överkäke och underkäke. 8-bilderna (bilder på visdomständer) är också kluriga att ta. Vi får absolut inte avmontera bilderna (alltså radera bilder som man är missnöjd med). Alla bilder ska visas till lärarna och sköterskorna. Man får observera riktmedlet från alla möjliga vinklar och ibland får jag krypa på golvet nästan haha! Jag får minst sagt träningsvärk i benen och ryggen nästa dag! Ska jag verkligen behöva böja mig så här mycket när jag har riktiga patienter? Hur ska det här gå till? Jag förlorar all min dignitet när jag böjer mig och kryper på golvet och när mina byxor håller på att spräckas pga dessa extrema rörelser.
Efter två omgångar känns det som om jag har någorlunda koll på det, men inte tillräckligt för att kunna ha mina egna patienter. Tyvärr får vi inga fler övningstillfällen. Vi fick ha en kort övning där vi får öva på att placera sensorn på sin kompis. Man får dock inte ta riktiga röntgenbilder på sina kursare då det måste finnas en adekvat anledning till att bestråla någon. Bedömningen görs av en tandläkare och man måste tydligen ha remiss och hela konkarongen. När jag övade på sensorplacering med min kompis fick vi själv känna hur det känns att ha en sensor i munnen. Kanterna på sensorn är kantiga och kan trycka hårt mot gommen och munbotten. Jag tycker själv inte det gör så ont, men det känns obehagligt iallafall. Vi fick lära oss hur man ska placera sensorn för att undvika obehag och smärta för patienten. Det är ju en sak att ta bilder på en docka, men att ha en riktig människa framför sig är en annan sak. Patienten kanske inte kan gapa så stort. Hen kan ha ont och rycka till, hen kan ha kväljreflexer bl.a.
Patienter som kommer till oral diagnostisk radiologi-avdelningen på NUS och får bilderna tagna av studenter betalar halva priset. De blir också informerade om att det kan ta tid då det är studenter som tar bilderna och att de behöver ett godkännande av en lärare innan de får gå hem. Ibland är patienten inte medveten om detta och parkeringstiden kanske går ut, och då blir dom inte så glada.
Imorgon har vi våran allra första patient!! Det känns läskigt, spännande och förhoppningsfullt på en och samma gång. Jag hoppas inte jag gör stora fel. Hoppas patienten är snäll och förstående. Eftersom det är våran allra första patient under utbildningen kommer vi få jobba två och två. Den ena är ansvarig och tar alla bilder medan den andra står bredvid och assisterar. Det känns bra att ha sin kompis bredvid sig så att man inte känner sig att man är helt ensam. Vi ska få ta hel tandstatus med 18 bilder.
Första patienten imorgon, here we go!
Kevins tandläkarblogg 