Strax innan patienten kom in i båset vibrerade mobilen. Jag tog en snabbtitt och såg att resultatet av stadie-examinationen var ute. Hjärtat bultade snabbt och jag var ivrig att titta, men i den stunden ville jag lägga all fokus på patienten som skulle snart komma in för fortsatt protetisk rehabilitering.
När passet tog slut gick jag och en annan kursare ut för att kika på resultatet. Till min besvikelse stod det underkänt, vilket innebär att mina totala poäng landar på 269 istället för 270 högskolepoäng. Tråkigt nog får jag inte sommarjobba som tandläkare på tillfällig legitimation då det krävs 270 högskolepoäng för att få godkännande från Socialstyrelsen. Jag och några andra i klassen har varit i kontakt med Socialstyrelsen angående detta och det finns inga andra möjligheter, utan det är bara att gilla läget.
Kanske kan man tycka att detta är fjuttigt, men den senaste perioden har en stor del av min tillvaro kretsat kring detta. I början kändes det som om hela världen rasade. Det som jag tycker är jobbigast är känslan av att göra andra besvikna, att ställa till det för arbetsgivarna, att inte nå upp till andras förväntningar och så vidare. Förmodligen ställer jag för höga krav på mig själv. Förmodligen tänker jag för mycket på vad folk ska tycka och säga om en.
Det tog tid innan jag öppnade min mail för att meddela min arbetsgivare om situationen då det kändes rätt tungt.
Härefter vill jag dela med mig av ett av de finaste mailen jag någonsin fått, jag väljer att ha med delar av mailet som jag fick av min chef:
”Kära vän!
Upp med hakan!
Du kommer hela tiden att jobba med en leg tandläkare, så du kan jobba som ”tandläkarassistent” och få en givande praktik och ha egna patienter ändå. Vi fixar det. Jag kommer att vara klinikchef hela sommaren om det är till någon hjälp.
Vet du, du kommer att vara tandis hela livet, så det räcker och blir över. Tro mej.
Ser fram emot sommaren med er!!”
Jag är inte den enda som har fått ta itu med detta. Det är en stor del av mina kursare som också sitter i samma båt och som har det minst lika jobbigt som mig. Psykisk ohälsa bland tandläkarstudenter förekommer oftare än vad man kan tro, och därför vill jag ägna detta inlägg för att upplysa om detta.
I skrivande stund har jag och min flickvän flyttat in till en lägenhet som ligger två stenkast bort från våran arbetsplats (Folktandvården Tanumshede). Här ska vi få jobba under hela sex veckor vilket vi ser framemot. Vi kommer få assistera tandläkare på kliniken med undersökningar, röntgen, akutpatienter och mycket annat! Nu sitter vi på soffan och ska snart repetera undersökningsmallar, akuta åtgärder med mera.
Kevins tandläkarblogg 