Hej allihopa!
Det var väldigt längesen jag uppdaterade bloggen, mycket har hänt sedan dess, det kan jag lova er! Jag lovar att uppdatera er om det som hänt och vad vi lärt oss under den senaste tiden. Nu ska vi åka tillbaka i tiden och fortsätta där jag slutade.
Efter sista klinikpasset på termin 5 var det dags för mig att bege mig mot Göteborg som är min hemstad. Några dagar senare packade jag mina resväskor och begav mig mot Jakarta. Allt började när jag för några månader sedan fick upp ögonen för en sommarskola i Indonesien i käkkirurgi, anpassade till tandläkarstudenter världen runt. Jag har alltid velat studera utomlands och tänkte ta tillfället i akt, och det blev så. Kursavgiften var betald och resan var bokad. Faddrarna i Indonesien hade skapat en Whatsapp-grupp där kursdeltagarna kunde kommunicera med faddrarna samt de huvudansvariga för sommarskolan. Inför resan blev jag påmind om att ta med mig Sveriges flagga, något gott att äta från Sverige samt klinikkläder och en läkarrock.
Efter 18 timmars flygresa med mellanlandning i Amsterdam och Kuala Lumpur landade jag äntligen i Jakarta, huvudstaden i Indonesien. På flygplatsen stod ansvarige projektledaren Djati Priambada med en stor skylt med stora svarta bokstäver: ”Kevin N, Umeå University Transcendent”.
Det märktes inte av att han hade väntat på mig i flera timmar på flygplatsen. Hans nyfikenhet tog över och han ställde massvis med frågor om tandläkarutbildningen i Sverige generellt, inte mycket fokus på just Umeå, så på något sätt fick man svara på frågorna på uppdrag av Sveriges tandläkarstudenter.
Sommarskolan skulle äga rum i Bandung, en stad cirka 15 mil sydöster om Jakarta. Så i två timmar satt vi i en Shuttle bus mot Bandung och pratade om allt mellan himmel och jord. När jag anlände till hotellet var det redan elva på natten på en söndag, så jag hade inte mycket ork till att göra så mycket annat än att duscha, ställa larm och sova. Dagen efter skulle sommarskolan trots allt sättas igång.
Jag vaknade 7 på morgonen samtliga dagar för att äta frukost. En halvtimme senare skulle det komma bilar som transporterade oss till ”Fakultas Kedokteran Gigi Universitas Padjadjaran” som är tandläkarhögskolan i Bandung. Sommarskolans deltagare bestod av mig själv, två andra tandläkarstudenter från Umeå Universitet, två tandläkarstudenter från Skottland och en hel del deltagare från olika lärosäten i Indonesien. Odontologiska fakulteten vid universitetet i Bandung var den näst största i landet men det är den enda i landet med en ”Cleft Centre”, alltså en enhet där käkkirurgi inom läpp-käk-gomspalt bedrivs. Det strömmar in LKG-patienter från alla möjliga städer i Indonesien för att få hjälp, främst barnpatienter givetvis. Varje år föds 7500 barn med spalter i Indonesien och behovet av käkkirurger är stort.
Första dagen fick vi ha en rundvandring runt tandläkarhögskolan som är en del av ett universitetssjukhus. Det påminner mig lite om tandläkarutbildningen i Umeå som ligger i Norrlands Universitetssjukhus faktiskt. På deras studentklinik finns det olika bås precis som hos oss, fast där är båsväggarna så låga att de nästan inte uppfyller någon funktion alls. Hos vissa avdelningar fanns det inga väggar alls. Här är det svårt med sekretess och tystnadsplikt när allt man säger i det ena båset kan i princip höras i det andra.
Studentkliniken där var i sämre skick jämfört med Sverige vilket inte är helt oväntat. Utrustningen var gammal, behandlingsstolarna var av äldre modeller och allt kändes lite mer rudimentärt så att säga. Tandläkarstudenterna drog över en läkarrock under sina privata kläder, så basala hygienrutinerna skiljer sig markant. På studentkliniken fanns det junior-studenter och senior-studenter. Har juniorerna ett svårt patientfall skickas patienten till seniorstudenterna som går sista året bl.a.
Det som imponerade mig mest var hur engagerade tandläkarstudenterna var. De ställde många intressanta frågor till sina lärare. Relationen mellan studenterna och lärarna var mycket god. Detta är kanske något som vi i Sverige borde tänka mer på. Att vi vågar ställa frågor om vi undrar över något, att försöka interagera mer med lärarna osv. Vi är väldigt försiktiga av oss.
Tandläkarutbildningen i Indonesien pågår under 6 tuffa år, men däremot kan det ta 7-8 år om man ligger efter med vissa kurser. Samtliga studenter som jag interagerat med tycker det är en slitsam och tuff utbildning men det ger lön för mödan. En färdig tandläkare tjänar ungefär 10 miljoner Rupiah vilket motsvarar 6700 kr ungefär, en bra lön i jämförelse med rikssnittet.
Under utbildningen får studenterna göra i princip allt som en student i Sverige får göra, plus lite till. Studenterna får inte skicka iväg sina arbeten till teknikerlabb utan de får göra allt själva. En tandläkarstudent i Indonesien får agera som tandläkare, tandhygienist och tandtekniker. Eftersom tandtekniker i Indonesien ansvarar för anaplastologi, dvs ansiktsproteser, får tandläkarstudenterna också göra det. Det innefattar alltifrån kronor, tandproteser, broar, öron-, ögon-, näsproteser m.fl. Under rundvandringen fick vi gå förbi materiallabbet där studenterna visar stolt upp sina ögonproteser som de gjort för sina patienter.
Första dagen hade vi en öppningsceremoni i skolan med traditionell dans och traditionella bakverk. I kursavgiften ingår det även frukost, lunch och aktiviteter utanför skolan också.
Under dagen hade vi föreläsningar som kretsade kring LKG-spalter. Det handlade om etiologi, utveckling, behandling, hur man hanterar matning osv. Otroligt intressant, men svårt att hålla ögonen öppna pga jetlagen.
Under de kommande två veckorna fick vi besöka olika avdelningar på tandläkarhögskolan såsom parodontologi, protetik, oral diagnostisk radiologi etc. Vi fick göra studiebesök hos logoped som bedömde barnens talförmåga efter LKG-spaltskirurgi. Det ena barnet var 2,5 år och det andra var 3 år gammalt. Den ena hade just påbörjat sin logoped-utredning medan den andra har fått hjälp i 6 månader och man märker av den fantastiska talutvecklingen hos barnet som besökt logopeden under ett halvår!
Efter skolan hade vi andra aktiviteter på schemat. Vi fick följa med en rättsodontolog och besöka Gua Pawon-grotta där man hittat skelettdelar med intakta tänder. Vi besökte Stone Garden och Indiana Camp där vi tog massor av bilder tillsammans. Vi från Sverige och Skottland var rätt så populära, så ni kan föreställa er att det togs många bilder!
Vi lärde oss att spela Angklung (traditionellt musikinstrument), trycka Batik med vax, besöka barnhem som vårdar barn postoperativt. Vi spelade charader med barnen, hjälpte barnen pyssla osv, en av dem mest givande aktiviteterna helt klart! Den mest intressanta aktiviteten var dock själva ”live-kirurgi” som vi fick vara med på. Vi fick delta och beskåda i ”minor surgery” som egentligen innebar extraktion av tänder. Efteråt var det den efterlängtade ”major surgery” som vi fick beskåda med gröna kirurgkläder på vilket kändes fettcoolt! Käkkirurgerna opererade ett litet barn med läppspalt och vi fick stå från nära håll och titta på i flera timmar. Kirurgerna förklarade varje steg de gjorde och var pedagogiska vilket uppskattas, men det var givetvis mycket överkurs och främmande saker. Begrepp som ”C-flap”, ”L-flap”, ”vertical mattress sutures” slängdes hit och dit. Men jag visste i alla fall vad de menade när de pratade om ”M. Oris Orbicularis” tack vare kursen OKB bl.a.
En sak som påverkade resan var magsjukan som samtliga deltagare från Sverige och Skottland fick, vissa mer, vissa mindre. Jag blev sjuk i en vecka och det slutade med ett sjukhusbesök pga att jag förlorat stora vätskemängder, men allt ordnade sig till slut. Resan avslutades med lekar och en finsittning med en Powerpoint-presentation om Sverige och Umeås tandläkarutbildning, en presentation som uppskattades av faddrarna och andra deltagare! Jag blev så väl omhändertagen av alla faddrarna där och kände mig så trygg trots att jag var i ett helt främmande land och reste helt själv. Om ni är intresserade är det bara att söka, det är en resa som man kommer minnas resten av livet! Fråga mig om ni har några funderingar!
Kevins tandläkarblogg 